I debatten om bemanningsföretag och deras för- och nackdelar låter det ofta som om företag inom personaluthyrning skulle vara en ny företeelse, men så är inte fallet. De första privata arbetsförmedlingarna uppstod i Sverige under 1800-talets sista år, och hade olika inriktningar. En del av dem hade som syfte att gå med vinst, medan andra var kooperativ som drevs av arbetsgivare eller fackföreningar. Vid denna tid fanns inga offentligt drivna arbetsförmedlingar, så dessa privata verksamheter spelade en viktig roll på den tidens arbetsmarknad. Med tiden såg dock de styrande att allt fler oseriösa arbetsförmedlare utnyttjade de arbetssökande, och man började reglera verksamheten på olika sätt.
Den första statliga arbetsförmedlingen öppnades i Helsingborg 1902, och sedan regeringen 1906 beslutat att ge bidrag till kommunala arbetsförmedlingar ökade antalet snabbt. Internationella arbetsorganisationen ILO antog 1934 en konvention som förbjöd arbetsförmedlingar att ta ut avgifter av de arbetssökande. Sverige ratificerade denna konvention, som trädde i kraft 1937. 1942 utökades konventionen med en alg som förbjöd personaluthyrning.
Från och med 1968 var frågan om personaluthyrning och privata arbetsförmedlingar en politisk stridsfråga. Stockholms Stenografservice, som senare bytte namn till Manpower, var en av de pådrivande aktörerna för att få till stånd en lagändring. 1993 legaliserades slutligen personaluthyrning och vinstdrivande arbetsförmedlingar.